I helgen har jag testat min nyinköpta rakuugn. Försökt styra lite över eld och materia. Provat uppvärmningskurvor, tänger, hur jag bäst staplar och tömmer ugnen och lekt med nya glasyrer.
Någon vansinnigt erfaren rakubrännare är jag inte, inte än i alla fall. Men jag vet precis hur jag vill att resultatet ska bli, och försöker hitta metoder som passar och vägarna för att nå dit. Experimenterar, bråkar, omprövar och håller på.
Att kontrollera en rakuprocess är närmast omöjligt. Krackeleringar som inte går att kopiera, och som blir ett unikt mönster i varje föremål. En stor del av tjusningen med rakubränd keramik.